Lena Ek, fil. dr.i psykologi och medlem i styrelsen för LesWorking Sweden skriver om lesbisk minotitetstress under Corona tider.

Vad händer nu med vår psykiska hälsa? Känns minoritetsstressen större då utanförskapet blir tydligare? Hur ska den påtvingade ensamheten hanteras? Det är oundvikligt att man konfronteras mer med sig själv och sin inre ensamhet när den sociala distanseringen ökar. Funderingar över vem jag är dyker lättare upp. Är jag den enda som känner mig ensam?

Att tala om att man känner sig ensam är något som nästan är ännu mer tabu än att vara homosexuell. Detta är något som vår lesbiska syster Emily White tar upp som ett problem i sin bok ”Lonely”. Att vi lever i ett samhälle som ser ner på ensamhet gör det svårare att tala om samtidigt som ensamhetskänslan blir svårare att tackla.

Corona tidens krav på social distansering förändrar den vanliga balans mellan ensam tid och social kontakt på ett sätt som vi inte själva väljer.

Det finns ett liv efter Coronapandemin att se fram emot. Om du känner att du börjat tappa kontrollen sök hjälp! Du förtjänar att ta hand om dig själv och att få hjälp!

Psykisk hälsa handlar inte endast om det som är tungt. En social distansering och påtvingad ensamhet innebär även att de vanliga sociala kraven minskar utan att man behöver ha dåligt samvete. Det kan finnas tid att hinna sådant som inte fått ta plats innan. Att vandra i ensamhet ger möjlighet att tänka tankar till slut.

Karin Boyes ord i dikten ”Ja visst gör det ont” får avsluta denna text:

Då när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslas för färden -
känner för en sekund sin största trygghet
vilar i den tillit som skapar världen.

Lena Ek

Fil. Dr. i Psykologi

Medlem i styrelsen

LesWorking Sweden